Wednesday, August 30, 2006

Inspelningen (in swedish)

DU SKÖNA

(En text av Sara Broos delvis publicerad i tidskriften Cora 2006)

Fem rödhåriga flickor står på en bro över älven och spottar ner i vattnet.

Alltid på samma ställe intill samma pelare. Alla utom en, obducentens dotter, som står lite vid sidan om. Regissören Stina Bergman har just avslutat inspelningen av långfilmen ”Du sköna” en skruvad landsortshistoria om fem rödhåriga flickor som kanske har samma pappa, men bara kanske.

Sara Broos har varit regiassistent och skriver i Cora om en het sommar.

”Kan man genomgöra ett projekt som detta ? Är allt möjligt ?”

Det är Stina som har skrivit de orden på en DVD som jag håller i handen. Det första konkreta resultatet av en hel sommars arbete, fem minuters redigerat material.

Stina Bergman sa vid ett tillfälle att sommaren 2006 skulle hon spela in sin första långfilm. Det var ingen som trodde riktigt på henne, inte ens hennes vänner. Men Stina arbetade metodiskt. I det tysta. Tålmodigt. Resultatet har blivit ”Du sköna” en skruvad landsortshistoria med en förhöjning av verkligheten om utanförskap och utsatthet. Handlingen utspelar sig i en liten by vid en älv helt mitt ute på den värmländska landsbygden. På ytan är det svalt trots den stekande, närmast outhärdliga hettan. Men bakom stängda dörrar kokar frustrationen. Och drömmarna. Längtan bort. Längtan efter att bli berörd. Att kunna bryta sig loss. Bli fri.

Flickorna med rött hår står och spottar från den stora bron över älven. Alltid utomhus, även när det regnar. Rakt ut i det vilda där de kan andas, där gräset växer i sprickorna som bryter fram i den vackra idyllen.

”Om man önskar något tillräckligt mycket så faller det in”, säger en av flickorna i filmen. Kanske är det så.

Vem ska våga tro på detta? Ett egensinnigt vilt och galet projekt! Vem inom filmbranschen har mod nog att våga satsa på vilda, oborstade och oprövade begåvningar som vill bryta ny mark och skapa något alldeles eget. Ibland något så eget att ingen någonsin förr sett något liknande.

Vem vågar ge sig ut i det okända?’

Vad tänker ni på när ni hör Värmland? Förmodligen inte nyskapande, samtida konst? Snarare kulturarv, berättartradition och tillbakablickande.

När Selma Lagerlöfs roman Gösta Berling kom ut blev den först hånad.

Det var när den danske kritikern och författaren Georg Brandes hyllade romanen som Sverige och Norge vågade ta den till sig.

Här ute är det på många sätt ett orört landskap. Obruten mark och kulturarvet vilar tungt. Ikonerna. Mycket är fast i konventioner och invanda mönster. Vanan. Rädslan för det avvikande, det hotfulla. Men världen är inte bara vacker. Den är mörk och hemsk.

Vi behöver berättelser och berättare som vågar närma sig sanningen, som vågar vara sanna mot sig själva. Kompromisslösa och fria. Och viktigast av allt; som har något på hjärtat. Det engelska ordet för mod, courage, kommer från samma stam som det franska ordet för hjärta, coeur. Hjärtat som pumpar ut blod till alla delar av kroppen. Modet är en nödvändighet för att existera.

”Att undfly rädslan för att misslyckas. Det största hotet mot kreativiteten.”

It´s so peaceful out in the country. Landsbygden förknippas med förströelse och avkoppling. Här är det så stilla och tyst att vi måste skapa vår egen energi för att något ska hända. Och se till att det händer. Vi låter ingenting hindra oss. Vi somnar inte in, lägger oss inte till rätta, vänder inte världen ryggen.

Där nere flyter älven stilla som en blodåder genom landskapet. Vattnet är strömt och det stupar brant. Barnen får inte gå ner och bada utan en vuxens sällskap. I radhusområdena är rabatterna krattade. Lite utanför samhället växer gräset vilt och trädgårdarna är ovårdade. Längre in i skogen lever de som vi vet finns, men inte riktigt syns. De märkliga människorna som inte riktigt passar in. Men här får de lov att finnas. Och holländarna har kommit till byn, 200 personer på två år. Det sker en förändring. Nya företag startas upp. Bygden får liv. Gula registreringsskyltar överallt. Och så kom det norska produktionsbolaget EGNE FILMER som sända från himlen. Producenten Torstein Nybö lånade ut sin egen mästerfotograf och bror Anders en hel sommar och fixade fram all teknik. De trodde på projektet och tvekade inte. Lyssnade till sin intuition och investerade kraft och energi. Och den här sommaren drog en lång karavan, filmteamet fram genom bygden.

Inne på torget i Munkfors centrum bränner några ungdomar däck, kör runt, runt i sina stora amerikanska bilar. Korna råmar. På andra sidan älven är det dragspelsstämma. Det blir problem med ljudet men vi måste skynda oss för att inte mista ljuset.

Väntan på att molnen ska passera. Ljusets gravidstol står utplacerad. Där får ingen annan än Ljus-Lina sitta. Lina som har kontakt med solen och kan göra underverk. Men den här sommaren har varit gassande het, näst intill molnfri, precis som det står skrivet i manus.

”Allting kommer tillbaka till slut. Fast man inte tror det. Som maneter. Eller som encelliga alger. Det kommer tillbaka. Vare sig man vill eller inte.”

Rälsen läggs ut. Fotografen Anders Nybö tar en cigarett, diskuterar bilden med Stina. Kaffet är rykande hett. Skådespelarna anländer påklädda och sminkade. Dags för repetition. Dagen blir lång. Vi ligger efter i tidsplanen och Jessika Jankert som är inspelningsledare, vankar nervöst fram och tillbaka, i väntan på att tekniken ska komma på plats. Indisk kikärtsgryta som Katte har lagat till middag och ett sent kvällsdopp i älven. Sjuårige Oskar Sarbäck, som spelar lillebror har somnat på gräsmattan. Hans rollkaraktär är lugn och försynt, fast i verkligheten är han ett yrväder som springer omkring och busar med allt och alla. Men så fort han hör orden ”Tystnad för tagning” vet han att det är dags och hans ansikte blir allvarligt och koncentrerat,

Jag tänker på just det, på allvaret, när jag kör hem genom natten. Till andra sidan berget där jag bor, granne med Selma Lagerlöfs Mårbacka. Det är ett allvar som är så rörande. Hur alla går in i arbetet med största allvar och koncentration. Gjort sitt bästa till sitt yttersta. Dimman ligger som en slöja över fälten. Nattens djur har kommit fram och överallt längs dikena syns ögonen som lyser. Älven ligger svart och horan och hallicken sover, tätt omslingrade i natt. Det är alldeles tyst och jag njuter av några minuters ensamhet i svalkan och mörkret. Tänker på de mörka undertonerna i filmen. Det är som livet självt. Plötsligt kan allt raseras. Ett rådjur hoppar fram mitt på vägen och den natten drömmer jag sjuka drömmar.

Flickorna på bron, huden genomskinlig. De knäpper sina händer och spottar ut i vattnet.

”Jag vill se en död människa. Jag vill se hur en vuxen ser ut när den har drunkat”.

Som skyddslös och sårbar, utan rustning. Kroppen nästan upplöst. Och önskar man sig någonting tillräckligt starkt så går det i uppfyllelse.

Så börjar det hända obehagliga saker. Ingen frågar något, alla tiger. Det vilar en förbannelse över byn. Solen steker. Till obducentens källare går det många leveranser den här sommaren. Han är blek och vattenkammad med lackskor och flackande blick. På väggen hänger ett fotografi.

En bil passerar över bron, saktar in. Rutan vevas ner. Det är en av papporna till flickorna. Han som aldrig stannar, utan gång på gång åker till Afrika för att ta hand om sjuka barn. Han kör över bron där hans dotter står och spottar i vattnet. Hon har färgat håret rött. Som i en tyst protest. I vattnet ligger trumpeten som han köpt åt henne på en av sina många resor. Det skulle ha varit en didgeridoo.

Hans kvinna sitter vid strandkanten och röker. Hon har gjort sig av med allt som påminner om honom. Men sakerna vill inte sjunka ner. Hans dotter stirrar rakt ner i vattnet och kastar en extra stor spottloska långt ut i älven. Ser sig inte om efter honom. Så försvinner bilen bort ur bilden igen.

Obducentens dotter står ensam på bron. Hon som inte får vara med. Står där och betraktar med sina stora ögon. Och kvinnorna går ut med sina hundar. Tar stigen längs med älvkanten, går långa omvägar. Där i närheten bor den tyste mannen. Av någon anledning leder alla små stigar dit.

Systrarna spelar på sitt piano. Rummen har en ingrodd lukt.

Där sitter lillbror och leker uttråkat med en leksaksbil. Kör med den, fram och tillbaka över köksbordet. Med blicken fäst på sin mor. Hans bedjande ögon och hennes frånvända bittra ansikte. Frisyren tillrättalagd. Mannens skjortor strukna alltför många gånger och promenaderna runt huset som aldrig tar slut. Klockan tickar och den ständiga väntan på pappa som alltid kommer hem för sent. Ingen ser. Ingen hör. Och systrarna som bara spelar på sitt piano. Fyrhändigt, perfekt och felfritt. Tills maten har kallnat och lillebror somnat med huvudet på bordet.

I vattnet flyter en billig leksakstrumpet med rosa knappar. Och djupt på älvens botten ligger förruttnade kroppar i leran. Sommaren är stekande het. Luften dallrar. Förväntningarna, Längtan bort eller hem.

Vägen över bron är avspärrad. De allra sista scenerna ska spelas in och himlen är hotfullt mörk. En bilist vägrar vänta de fyra minuter det tar innan tagningen är över. Skörden kan bli förstörd. När som helst kommer himlen att öppna sig. Vad bryr han sig om en film!? Han gasar iväg över bron, rasande. Sista inspelningsdagen klockan fyra på morgonen. Älven flyter stilla. Draggarna lämnar vattnet. En nyfiken granne stannar till, undrar om det hänt en olycka.

Landskapet ligger öppet och vackert, färgerna mer dämpade i mörk pastell. Hösten är på väg. Dimman har lättat. Tempot är högt.

Klockan tickar. Snart kommer ljuset att försvinna. Bilen är fullpackad med regnjackor och kaffetermosar. Så helt plötsligt är allt över. Stina ropar Tack! Sekunden efteråt brister hon ut i gråt. Jessika som hela sommaren varit den som tagit ansvar, hållit tider, sett till att allt fungerat, skyndat på, varit rationell, tänkt logistik och räknat minuter, sjunker plötsligt ihop på marken. I samma sekund öppnar sig hela himlen och regnet vräker ner. I Bergmanhuset väntar världens kalas. Kulörta lyktor och champagne. Lammfilé från granngården och goda sallader. Flickorna gör sin dansuppvisning under bar himmel. Helt obekymrade över regnet.

De är fria och lyckliga. Fulla av energi.

Jag kör över bron en sista gång, ännu en alltför tidig morgon.

Dagen efter. Det är över nu, men det är bara början…

Och älven flyter som vanligt stilla fram…

SARA BROOS

3 comments:

  1. ¿Subtítulos en español? (sub spanish, thanks)

    ReplyDelete
  2. Grattis Stina! keep up the good work! Skal se filmen i kveld :)

    ReplyDelete
  3. If anyone can help with the subtitles: please download / upload here:
    http://www.wreckamovie.com/tasks/show/1596

    ReplyDelete